Acem Meditation International

Den kokande grodan

- Mänskliga riskreaktioner

Det finns tecken på att klimathotet är allvarligare än forskare hittills kunnat förutsäg, berättar Gunnar Sundqvist.

Inom forskarvärlden finns en stor vetenskaplig konsensus beträffande behovet av kraftfulla utsläppsminskningar och andra åtgärder. Ändå reagerar de flesta inte, eller inte tillräckligt mycket för att genomföra de åtgärder som behövs för att begränsa framtida klimatförändringar. Det verkar även vara svårt att nå överenskommelser om tillräckligt kraftfulla åtaganden i klimatförhandlingar. Samtidigt reagerar vi starkt inför andra faror som vi står inför. Varför reagerar vi kraftigt på vissa risker medan andra faror helt går oss förbi?

Evolutionärt formade riskreaktioner

Den kände psykologiprofessorn vid Harvard University, Steven Pinker (2006), har beskrivit hur vårt nervsystem formats genom evolutionen för att reagera ändamålsenligt på företeelser som till exempel fruktens söta smak, den svindlande rädslan som griper oss på höga höjder eller den vämjeliga stanken från ett ruttet kadaver. Evolutionen har därigenom gett oss en överlevnadsfördel genom vår förmåga att reagera på ett funktionellt sätt vilket gett oss rätt förutsättningar att anpassa oss till omgivningen. Våra reaktioner på faror som risken att bli uppätna av rovdjur, förgiftade, inspärrade eller befinna oss högt upp i luften är troligen nedärvda – produkter av miljoner års evolution. Vårt evolutionära alarmsystem med känslor som exempelvis rädsla, oro, ilska, äckel och avsmak har haft ett evolutionärt värde för att våra förfäder skulle reagera på och kunna förebygga risker. De löpte ofta risken att bli attackerade av fientliga individer, stammar eller rovdjur, bli bitna av giftormar, giftspindlar eller smittade av skadedjur.

Olika sociala grupper, familjer, klaner eller stammar har utgjort den primära överlevnadsenheten alltsedan den människliga tillvarons gryning. Med en förstorad pannlob (prefrontal cortex) kunde urtidsmänniskan med hjälp av symboler planera för framtiden, kommunicera och genom språket utveckla tankar med varandra. Den förstorade pannloben har möjliggjort för oss att förutse risker och skapa en särställning bland andra arter på jorden. Därigenom har vi kunnat reproducera oss och ta hand om våra avkommor på ett sätt som varit gynnsamt för artens överlevnad. Urtidsmänniskan levde ofta ett kort och farofyllt liv. De uråldriga kamp-, flykt- och spela-död-reaktionerna är en del av ett larmsystem fick urtidsmänniskorna att fokusera på omedelbara faror. Vid riskfyllda situationer kopplades förmågan till komplext tänkande tillfälligt bort till förmån för mer ändamålsenliga reaktioner. Detta evolutionärt formade riskreaktionssystem var länge funktionellt för människans existens.

Evolutionspsykologer brukar beskriva fobier som en dysfunktionell rest i detta alarmsystem. Människor kan låta sitt liv begränsas av rädsla trots att det inte finns någon rationell grund för faran. Eftersom vi undviker att utsätta oss för det som utlöser fobier, finns det inte någon möjlighet att upptäcka, att det man verkligen är rädd för egentligen inte är så farligt. Vårt begränsade medvetande kan inte objektivt avgöra om den impuls som får oss att reagera och dra oss undan är anpassad till vår samtids livsvillkor. Det uppstår därför en sorts ond cirkel. Personer med ormfobi reagerar med kroppen på bildintrycket, trots att medvetandet inte sammanställt det de sett. Några millisekunders ”ormblixt” som träffar ögat, men som aldrig når medvetandet, räcker för att utlösa en omedelbar kroppslig skräckreaktion! Ögats bildsignal går direkt till amygdala, de mandelformade strukturer som finns i hjärnans vardera tinninglober utan att passera medvetandet.

Den kokande grodan – vi står inför nya risker

Nutidsmänniskan står inför ett helt nytt spektrum av risker som är helt annorlunda än de som urtidsmänniskan stod inför. Vår hjärna har ännu inte genom evolutionen hunnit anpassa sig till de risker som vår samtid möter. Evolutionen verkar på lång sikt. Vårt riskmedvetande har formats genom årtusenden medan de gränsöverskridande miljörisker vår samtid har att hantera har formats under några årtionden. Människan har inga (evolutionärt formade) sinnen för att uppmärksamma storskaliga miljöförändringar, långsiktiga tidsperspektiv och därigenom långsamt utvecklade hot. Vi reagerar på hot som i vissa fall inte alltid är särskilt allvarliga men uppmärksammar inte hot vi i högre grad borde ta på allvar. Detta kan kopplas till det som kallas den kokande grodan syndromet. Historien är som följer: Om vi släpper ner en groda i en kastrull med ljummet vatten och sakta höjer temperaturen, så sägs grodan simma lojt omkring och trivas i det allt varmare vattnet. När vattnet till sist kokar är grodan för länge sedan död, utan att ens ha gjort ett försök att hoppa därifrån medan den ännu kunde. Biologer har visserligen påpekat att denna flitigt använda metafor inte stämmer överens med hur grodor reagerar i verkligheten. När vattnet blir tillräckligt varmt reagerar grodan och hoppar ur kastrullen.

En fråga som miljörörelsen ställer sig, är om människan är lika aningslös som grodan i (den inte helt sanna) historien när vi inte reagerar mer än vi gör inför de miljöhot vi står inför. Globala klimatförändringar, påverkan på ozonskiktet, förändringar i grundvattenförhållanden, en storskalig reducering av jordens biologiska mångfald, försurning av världshaven eller ökade halter miljögifter är exempel på sådana miljöhot, som vi inte förmår registrera med vår uppmärksamhet.

Adaptation – vår förmåga att normalisera

Adaptation (habituering) illustrerar hur vi ständigt förskjuter vår normalitetsnivå och kontinuerligt anpassar oss till förändringar i vår omvärld. När vi rör oss från ett mörkt rum till ett ljusare, måste vi till en början kisa för att kunna vänja oss vid ljuset. Efter en stund drar pupillen ihop sig och vi anpassar oss till ljuset. Vi reagerar omedelbart när vi kommer in i en bullrig restaurang eller ett rum där det finns höga halter av ett lösningsmedel. Om vi däremot vistas en tid i bullret eller lukterna, slutar våra sinnesfunktioner att ge obehagssignaler till vårt medvetande. På liknande sätt är folk som vunnit på lotteri, efter ett tag, inte lyckligare än andra som inte har vunnit på lotteri. Denna adaptationsförmåga har även uppmärksammats av den så kallade lyckoforskningen (Layard, 2006). Här har man dragit slutsatsen att vårt samhälles ökande tillväxt och dito konsumtionsnivåer leder till en sorts adaptation istället för lycka.

Klimatet påverkas genom att miljarder människor över en lång tidsrymd förbränner fossila bränslen och förändrar markanvändning från naturmark till allt mer urbana ytor och jordbruksmark. Klimatförändringar har drivits på av förändrade konsumtionsmönster, ökande transporter, höjd boendestandard och ökande köttkonsumtion. Den enskilda människans bidrag till denna klimatpåverkan är försumbart liten och dessutom inte observerbar. Här kan vi tala om en sorts ansvarspulvrisering: situationen när allt för många har ansvar skapar i praktiken en situation när ingen tar ansvar. Även detta hänger samman med evolutionära mekanismer genom att vår hjärna främst är inställd på att reagera på situationer där det finns ett direkt och avsiktligt samband mellan handling och konsekvens.

Media spelar på rädsla

Media spelar på våra evolutionärt formade rädslosträngar. Många av tidningarnas mest säljande löpsedlar handlar om hot beträffande okända sjukdomar, gifter i maten, terroristers planerade attentat eller oprovocerat våld. Här exponeras hot där det finns en nyhetslogik, ett dramatiskt händelseförlopp där vi oftast kan urskilja en förövare och ett offer. Andra kriterier för att nå mediernas uppmärksamhet handlar om enkla, negativa hot som har kort kulturellt eller geografiskt avstånd och som utspelar sig under kort tid. Inom filmindustrin i Hollywood har man förstått det lönsamma i att spela på våra rädslosträngar genom katastroffilmer som The day after tomorow, 2012 och senast Avatar. Media är därmed oupplösligt integrerat i ett sorts samhälleligt flöde av rädsla. Det informationsflöde som omger oss är integrerat i samtidskulturen och formar vår världsbild. Effekten blir att vi sammantaget har en tendens att övervärdera en typ av spektakulära risker och undervärderar vardagliga och långsamt utvecklande faror. Ett ökat fokus på risker kan leda till att vi slutar reagera på många av de hotbilder vi genom media ständigt exponeras för. Här kan vi associera till den gamla historien om Peter och vargen. Vi slutar att reagera om vi alltför ofta får höra skrik om att vargen kommer. Även detta är en form av adaptation!

Trots att forskare under ett par årtionden varnat för allvaret som ett förändrat klimat innebär, har det tagit mycket lång tid innan media och den stora allmänheten reagerat. Inför det svenska valet 2006 var miljö- och klimatfrågorna nästan osynliga. ”Miljön är ingen prioriterad fråga”, fastslog den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt under politikerveckan i Almedalen. Under hösten 2006 några veckor efter valet hände något plötsligt! Kanske kan man likna det vid en ketchupeffekt, för under en tid var miljöfrågorna heta. Trots avsaknad av diskussion om miljöfrågorna i det senaste svenska valet, verkar ändå debatten om klimatfrågorna ha kommit för att stanna. Det var troligen främst två saker som fick debatten att ta fart: Sternrapporten, som fastslog det lönsamma i åtgärder för att motverka klimatförändringar och Al Gores filmade föreläsning, En obekväm sanning.

Vi lever i en tid när tidningarnas rubriker är fyllda av hot, katastrofer och bakom varje hälsoråd finns en potentiell fara. I vårt postmoderna samhällsbygge med sitt informationsöverflöd och sina ständigt ökande valmöjligheter är det viktigt att förvalta alla möjligheter som erbjuds. Idag erbjuds vi till och med att välja kön på våra barn och via plastikkirurgin – vårt utseende. Om vi lever osunt, eller kanske inte förvaltar våra chanser och formar en personlig framtid, får vi skylla oss själva. Svenskarnas upplevda sömnproblem, ängslan, oro och värkproblem har ökat kraftigt sedan 1980-talet och i stora delar av västvärlden har vi sett en ökning av antalet depressioner. Kanske är denna ökning av depressioner delvis förknippad med en ökad exponering av hotbilder som vi som individer står maktlösa inför. Det verkar alltså inte finnas något sammantaget underskott av riskmedvetande utan snarare råder det motsatta förhållandet. Kanske denna riskfixering och trygghetssträvan delvis beror på att vi inte har gemensamma visioner inför framtiden (Hylland Eriksen, 2008). Risktänkandet kan göra det svårt att se framåt på ett offensivt sätt.

Behövs en mobilisering mot klimathotet?

Under ett par årtionden har betraktare av dagens klimathot har talat om ett alltmer akut behov av en grundläggande mobilisering för att stabilisera nivån av växthusgaser i atmosfären. Gordon Brown och Barack Obama är bara några av de ledare som förespråkat storskaliga investeringar i klimatåtgärder och samtidigt sätta människor i arbete. Vi har visserligen sett ett ökande intresse för vindkraft och andra mer bärkraftiga energilösningar men mer grundläggande förändringar har ännu så länge uteblivit. En av världens mest kända miljödebattörer, Lester Brown (2010) anser att vi behöver en gränsöverskridande mobilisering för att förebygga omfattande klimatförändringar. Han har gjort jämförelser med den mobilisering som skedde vid USA:s inträde i andra världskriget. USA motsatte sig länge att bli indraget i kriget och reagerade först efter attacken mot Pearl Harbor 1941.

Ett par veckor efter attacken i januari 1942 höll president Roosevelt ett tal om nationens läge. Här slog presidenten fast målen för landets vapenproduktion …”och ingen ska komma och säga att detta inte går att genomföra”. Ingen har därefter sett maken till en liknande vapenproduktion. 1942 var ett rekordår; aldrig tidigare har en lika stor utvidgning och omställning av industriproduktion förekommit – och allt för militärt bruk. Skatten höjdes med 132 % samtidigt som arbetslösheten sjönk till rekordlåga nivåer. Ett förbud mot framställning och försäljning av bilar för privat bruk infördes. Byggande av landsvägar, motorvägar och bostäder stoppades. Dessutom förbjöds nöjeskörning. Strategiska varor som däck, bensin, brännolja och socker blev ransonerade.

Genom att man skar ner konsumtionen av sådana varor frigjorde man resurser som var nödvändiga för krigsansträngningarna. Från början av år 1942, till slutet av 1944 överträffade USA de uppställda målen många gånger om. Ett exempel är att i stället för 60 000 flygplan framställdes 229 600. Denna mobilisering av resurserna på några få månader visar, enligt Brown, att ett land eller rentav världen, kan omstrukturera ekonomin mycket snabbt bara man är övertygad om att det är nödvändigt.

Gränsöverskridande slutsatser

Efter den 11 september 2001 har vi sett hur nationer enats och enorma resurser har satsats på en övergripande målsättning, att eliminera terrorism. Vi har nyligen sett enorma räddningspaket för att stötta världsekonomin och banksystemen. Världen har på helt unika sätt enats om övergripande målsättningar. Kanske kan vi fråga oss om en storskalig global mobilisering för att stabilisera nivån av växthusgaser i atmosfären är nästa gränsöverskridande målsättning. Dessvärre kan vi inte jämföra våra reaktioner på olika hot. Japanernas angrepp på Pearl Harbor och al-Qaidas angrepp på New York och Washington den 11 september var plötsliga och våldsamma. Klimathotet är långsamt och osynligt. Evolutionen gör att vi är dåligt rustade för att reagera på sådana hot, även om de är nog så allvarliga. Och det är klimathotet! Så vad gör vi?

En av slutsatserna i denna artikel är att vi måste öka våra insikter i hur vi reagerar på olika typer av risker och hot. När människor ställs mot andra människor i krig eller vid terrorattacker sker en mobilisering och demonisering som verkar vara något nedärvt hos människan. Troligen finns det något evolutionärt när vi ställs mot en fiende i form av andra människor. För den lilla gruppen nomadiserande urtidsmänniskor fanns ett överlevnadsvärde att kunna skilja på vän (vi) och fiende (dom).

Den utmaning som dagens gränslösa miljöhot innebär, handlar om att agera bortom evolutionärt formade och omedelbara reaktionssätt för att inse att vi alla står inför samma utmaning. Här finns fienden delvis inom oss själva i form av vårt eget tänkande och vår livsstil. Därigenom kan vi inte dela upp världen i gott och ont och med en yttre konflikts logik demonisera en yttre fiende. Denna utmaning kräver att vi blickar inåt mot sidor i vår egen personlighet, vilka är de som inte reagerar konstruktivt och rationellt på långsamma risker som klimathotet. På sikt måst vi öka insikten i våra riskreaktioner om vi inte ska sluta som grodan i kastrullen.

Referenser

Brown, L. PLAN B 4.0 Uppdrag: rädda jorden! Addera Förlag, 2010. Se även länk: http://www.svenskaplanb.se/PB4.html

Gilbert, D. Ur Föreläsning om medvetande och klimatförändringar. Se länk: http://www.wjh.harvard.edu/~dtg/gilbert.htm

Hylland Eriksen, T. Jakten på lycka i överfl ödssamhället. Bokförlaget Nya Doxa, 2008.

Layard, R. Happiness: Lessons from a new science. Penguin Books Ltd, 2006.

Nörretranders, T. Märk Världen. Bonnier Alba, 1993.

Pinker, S. Ett oskrivet blad. Natur och Kultur, 2006.

Keywords: klima | økokalypse | miljø
| More

Product

Dyade 2011/01: Økokalypse: Hva så?

 

Related articles